Night of the accident!
Kvällen började sent men väl. Våra engelska vänner ringde och undrade om vi skulle komma på ett party. Klockan var då redan runt tolv så vi tänkte vi skulle bara gå ut en stund och ta det lugnt. Och det gjorde vi faktiskt!! Vi kom dit och hade en riktigt trevlig kväll fram till ungefär tre.
Då skulle vi gå vidare och vi var verkligen lugna, men alltså jag och Johanna är ju liksom speedade ändå, las chicas locas alltid. Här i sevilla tvättar man gatorna vilket gör att det blir väldigt halt på trottoarerna eftersom det är typ stenplattor. Så om man gör ett litet snesteg kan det få förödande konsekvenser... Fast att det skulle kunna gå så som det gjorde hade vi ingen aning om. I alla fall så går vi och har det trevligt. Johanna skuttar gatan fram och gör ett lite småtokigt move....
Jag fattar ingenting. Och kommentaren "Let's just put some ice on that and have some beer" har sedan ångrats många gånger av vår kära amerikan.
Johanna har alltså ramlat och brytit armen. Jag får panik och min kropps sätt att hantera detta är att inte sluta skratta. Jag bara fortsätter skratta medan de tre underbara killarna löser situationen. Till slut hoppar vi in i en taxi med en illamående Johanna i framsätet. "El hospital, por favor!"
Jag säger till johanna att andas och klappar på henne medan Sam säger till chuffören att snabba på för fan, hon har brutit armen. Nathan och Robert är strax bakom i en annan taxi.
Framme vid sjukhuset rullas Johanna iväg i en rullstol och vi blir ombedda att prata med personalen och ge dom alla uppgifter om den lilla stackars flickan. När jag ser Johanna rullas iväg så kommer paniken tillbaka och jag börjar gapskratta, igen! Det känns fruktansvärt nu i efterhand men just då var det det enda som fick mig att inte bara lägga mig ner och storgråta. Killarna pratar med personalen på spanska och frågar mig om namn, personnummer och adress. Jag spottar ut svaren jag kan, men inser att jag inte vet våran adress. Snart säger de i alla fall till mig att jag får gå in till Johanna, bara en fick det. Och när jag ser henne slutar skrattet bubbla och byts ut till tårar och svåra hulkningar. Johanna är likblek och armen är helt skev. När läkaren tar fram röntgenbilderna inser vi hur allvarligt det är. Johanna kastar en snabb blick men tittar genast bort då orden "Oj herre gud Johanna" kommer uppgivet ur MIN mun och tårarna börjar forsa ner. Båda benen i armen är helt av!
Nu väntar en ensam natt för Johanna på sjukhuset i väntan på operation. Jag fick inte stanna kvar på sjukhuset med henne eftersom hon fick ligga på observation.
På fredag eftermiddag opereras Johanna och sen får hon komma upp på avdelning och vi får nu vara hos henne hela tiden. Så lördag morgon är synen hemskt mycket bättre.
Idag, måndag, har hon fått komma hem och vi är så lyckliga! Silvia ska laga mat till oss och vi ska mysa alla tre. Doktorerna har gjort ett fantastiskt jobb med att snickra ihop hennes frakturer och sen häftat (!) ihop skinnet med häftstift. Vi vill säga tack till alla underbara människor som hjälpt oss i dessa fem dagar på sjukhuset, Silvia, hennes familj, Eva och Lennart som såklart varit tokigt oroliga men även skickat fina sms till mig, Tack! Min mamma, underbara nattpersonalen, och de duktiga läkarna, Andreas, Sofiorna, Nathan, Robert och Sam.
Tack alla!
Idag orkar jag inte snickra ihop någon slang-latino-spanska. Skönt att höra att Johanna är hemma och på benen (armen) igen. Konstigt nog så kom min katastrof-skratt-attack precis lika naturligt som gerdas när tove berättade om det lilla missödet. Men till slut insåg jag allvaret. Jag, el gringo loco, och tovetott har varit i varberg i helgen och fixat med våra lägenheter. På lördagen tvingade vi med henne på en kvalitéts-buskis-föreställning i fbg. Ibland log hon, mest för att vara snäll antar jag. Men sen kompenserade vi med lite whisky och Carry Grant, då skrattade hon igen. På vägen upp till Stockholm fes vi och pratade bonniska. Då skulle ni varit med. Tommy öppnade rutan och skrek ASCHTUNG ASCHTUNG, GAS GAS, ARBEIT MACHT FREI!!! genom halva stockholm och sen sjöng vi en kanon om bananer och tuppar. Vi saknar er, men det är förbannat roligt o läsa om era galna upptåg. I helgen ska vi ha par-middag med evot och en viss uppsalabo. Det ska bli intressant... Köss och gull på er!
Mina fina älsklingar! Gud vad ni har varit duktiga och jag är så glad att ni har varandra!
Förlåt att jag inte har hört av mig. JAg är så glad att höra att johanna är hemma från sjukhuset!
Jag har varit i vbg två ggr dem senaste två veckorna och fixat och donat med lägenheten och nu är den äntligen uthyrd. Känns skönt att lägga det bakom sig för ett tag.
Haha, jag läste precis mirjas inlägg. Fy fan Gerda! Buskisen var hemsk, och ja, jag log mest för att vara snäll. Och så ska jag bara rätta till det maria skrev lite- hon fes och jag och tommy skrek! Det var nåt fel på hennes tarmar igår alltså! herregud!
Jag saknar er så jag kan spricka. Stor puss till er båda!!
PUSSSSS!
Jag sitter här och kollar på bilderna på johanna på sjukhuset nu, och jag måste bara säga att det var PRECIS så här jag såg henne framför mig när jag har tänkt på hur hon har det. Lika jävla tokglad som vanligt. Jävla sötpucko. Haha...
Love you gerdie
