Gerdie

Jaha. Här sitter jag och har precis fått klart min ansökan om studielån. OMG (tänk att jag lärt mig sånna här spännande förkortningar!) vad det känns knepigt att börja låna pengar. Såklart man måste göra liksom, men jag är så jävla inlärd att inte göra av med mer än vad du redan har och nu ska jag börja spendera pengar som jag inte har nu utan, förhoppningsvis, kommer att ha sen när jag pluggat klart.... Ssssccchhhh-kumt!!
I alla fall så hyllar jag internet och kunna göra sånt här där, där det inte går att missa nåt. Tror det var i tre sidor som jag fick stor röd text när jag tryckte på knappen "nästa" för att jag inte fyllt i rätt. Tänk att behöva kolla igenom ett papper sjuttiotvå gånger för att se om man missat nåt. Hade jag ju aldrig klarat!

Jag menar här har ni tjejen som inte gör något och tänker sen. Nej nej, jag tänker inte heller först och handlar sedan. Här har ni ett jävla original som tänker och handlar samtidigt. Vilket ofta resulterar i att jag tror jag på mig själv såpass mycket att jag inte kan göra fel, jag har ju har ju tänkt igenom detta och gör såklart inga misstag! Eller ännu värre, ser mitt stora felsteg och väljer att göra det ändå!!


Ett bra exempel på detta var en sommardag för ca tre veckor sen då jag i gladan ro cyklade hem från jobbet. Har bra speed på pappas fräsiga röda ferrarihoj. En lagom lutande nedförsbacke som jag stabilt rullar framåt på och behöver inte ta in så mycket. Perfekt tillfälle att göra ett litet telefonsamtal! Får upp telefonen utan problem från handväskan som jag elegant hängt på styret. Får med nästan för stor enkelhet upp Toves nummer och sätter luren mot örat och inväntar svar till tonerna "Three is the magic number".... Irriterande nog så har jag rubbat min handväskas position under upptagandet av mobilen och jag ser att den börjat glida lite utåt. Aj fan vad dumt att jag håller i telefonen i den handen, börjar tankarna. Men för tusan jag är ju 21 år gammal jag ska la kunna cykla två meter utan att hålla i styret, jag menar sånna förmågor tränade man väl ändå upp när man var yngre. Jag tror på mig själv!! ...."the past and the present and the future".... Min lediga hand släpper styret och går mot handväskan när plötsligt!! En extra liten nedförsbacke i backen!!!! Vem hade anat?? Den bara dök upp. Framhjulet får lite slint. Shit pommes alabama tänker en smått förvirrad Gerda. Hela cykeln börjar gunga och jag har inngen kontroll!! Jag ser buskaget jag med stönande "Whöööao, wow, wheeiii" styrs emot. Tar båda händerna om telefonen och ser nu exakt vart jag kommer att krascha. "Fy fan vad ont detta kommer att göra" tänker jag och sen är katastofen ett faktum.
..."as a magic number *skratch* TOVE kan inte ta emot ditt samtal"...
Jag kan inte påstå att jag for i marken med ett dramatsikt PANG, nej jag snarare åkte ut från asfalten på jorden, över några pinnar och sen rakt in i en taggbuske med ett ograciöst SCHWUNG!!
Jag ligger still i några sekunder och känner efter att jag har kroppen kvar. Fötter, ben, mellandel, huvud, armar, telefon. Kort konstpaus. Jag märker att jag ligger ner i en taggbuske, har precis vurpat väldigt dramatiskt och är rädd för om jag lever och fortfarande kramar mina händer krampaktigt om telefonen. Jag blir förbannad på mig själv och reser mig hastigt så taggarna sliter upp en hel del djupa sår på mina armar. Skäller ut mig själv för att jag är en sån jävla materialist som värderar mina saker högre än mig själv.
Sen bubblar ett fullständigt gapskratt upp ur magen. Jag ser pappas röda blixten cykel ligga med framhjulet fortfarande snurrande och se väldigt omtumlad ut framför ett hål i ett tjockt taggbuskage där jag precis själv legat.

En hel del djupa sår och två stora blåmärken på knäna blev alltså resultatet av att jag litade för mycket på mig själv och att jag ser precis vad som kommer hända, vad som kommer att göra förbaskat ont inom kort, men gör inte ett enda dyft för att försöka undvika katastrofen. Gerda Jalmarsson i ett nötskal!!

Och med den lilla anektdoten så önskar jag friden liljor tills vi ses igen!!
Gerdie Nam Nam