Back on Track
Efter ett alldeles för långt jullov har nu undertecknad vaknat ur sin dvala och det tycker att det är på sin plats att börja skriva igen. Kanske inte för någon annans skull än min egen men det är kanske inte så pjåkigt ändå.
Det har varit ganska händelsefulla veckor som gått och jag tar några rader till att sammanfatta:
- Ett snabbt avslut på en långdragen illusion av passion ledde ganska snabbt till en ny, mer ärlig och stabil relation.
- En privat finanskris i skuggan av en global
- Försök till att leva kvar i de 2 bästa månaderna i mitt liv genom att fortsätta dricka alldelses för mycket rom och cola
- Vägrar inse att sparkontot krymper och fylls inte på...
- Flyttar 70 km söderut
- Ångestattack av insikt i att de som varit de viktigaste personerna i mitt liv faktiskt ersätts av andra
Just det där sista har tagit mig väldigt lång tid att inse. Mina bästa vänner som flyttade från stan bra mycket tidigare än jag själv kommer alltid att ha kvar sin "plats", kommer alltid att vara de jag växte upp med, de som alltid fanns där i glädjerusen och i paniken. Och de kommer alltid att betyda lika mycket för mig när jag tänker tillbaka på tiden vi hade ihop. Men att låta nya människor få komma in i ens liv och vara lika betydelsefulla för mig nu som de var då, det är att få perspektiv på sin tillvaro. Så även om jag ofta längtar tillbaka och tänker på det kravlösa, enkla liv vi levde ihop så börjar jag ändå kunna släppa taget om det som var och förstå att jag har min egen expedition att göra, precis som Ni har eran.
Refererar till en sång skriven till bland andra mig själv av min kära vän Anders Kettisen, valenselektronen i mitt hjärta! Först nu Anders, förstår jag orden du skrev. Nu blir jag inte förtvivlad och ängslig över att vi aldrig kommer leva det där livet igen. Nu kan jag känna mig glad och lättad över hur bra det var och det är okej att det aldrig kommer att bli igen.
Kalla det vad fan Du vill och ta till dig det jag skriver i den grad du tycker att det handlar om just Dig! Vissa kommer att finnas kvar och andra kommer mer och mer att tyna bort, men det är okej för det kommer alltid nya...
Och lite tjusigt kan vi då även referera till låten Adrian Smith skrev 1986 om att inte slösa mer tid på att leta efter de bortkastade åren, inse och stå för att du just nu lever i de gyllene åren! Kitchigt? Ja lite, men vad fan. Varför krångla till det så mycket för sig själv. Sluta sträva bakåt! Jag lever just nu, inte för en minut sen, inte förra helgen, inte för fem år sen, utan NU. Gör det bästa av det jag har så slipper jag om tio år ångra det jag inte gjorde för att jag hoppdes på att jag skulle bli lycklig sen.
High five!
Det har varit ganska händelsefulla veckor som gått och jag tar några rader till att sammanfatta:
- Ett snabbt avslut på en långdragen illusion av passion ledde ganska snabbt till en ny, mer ärlig och stabil relation.
- En privat finanskris i skuggan av en global
- Försök till att leva kvar i de 2 bästa månaderna i mitt liv genom att fortsätta dricka alldelses för mycket rom och cola
- Vägrar inse att sparkontot krymper och fylls inte på...
- Flyttar 70 km söderut
- Ångestattack av insikt i att de som varit de viktigaste personerna i mitt liv faktiskt ersätts av andra
Just det där sista har tagit mig väldigt lång tid att inse. Mina bästa vänner som flyttade från stan bra mycket tidigare än jag själv kommer alltid att ha kvar sin "plats", kommer alltid att vara de jag växte upp med, de som alltid fanns där i glädjerusen och i paniken. Och de kommer alltid att betyda lika mycket för mig när jag tänker tillbaka på tiden vi hade ihop. Men att låta nya människor få komma in i ens liv och vara lika betydelsefulla för mig nu som de var då, det är att få perspektiv på sin tillvaro. Så även om jag ofta längtar tillbaka och tänker på det kravlösa, enkla liv vi levde ihop så börjar jag ändå kunna släppa taget om det som var och förstå att jag har min egen expedition att göra, precis som Ni har eran.
Refererar till en sång skriven till bland andra mig själv av min kära vän Anders Kettisen, valenselektronen i mitt hjärta! Först nu Anders, förstår jag orden du skrev. Nu blir jag inte förtvivlad och ängslig över att vi aldrig kommer leva det där livet igen. Nu kan jag känna mig glad och lättad över hur bra det var och det är okej att det aldrig kommer att bli igen.
Kalla det vad fan Du vill och ta till dig det jag skriver i den grad du tycker att det handlar om just Dig! Vissa kommer att finnas kvar och andra kommer mer och mer att tyna bort, men det är okej för det kommer alltid nya...
Och lite tjusigt kan vi då även referera till låten Adrian Smith skrev 1986 om att inte slösa mer tid på att leta efter de bortkastade åren, inse och stå för att du just nu lever i de gyllene åren! Kitchigt? Ja lite, men vad fan. Varför krångla till det så mycket för sig själv. Sluta sträva bakåt! Jag lever just nu, inte för en minut sen, inte förra helgen, inte för fem år sen, utan NU. Gör det bästa av det jag har så slipper jag om tio år ångra det jag inte gjorde för att jag hoppdes på att jag skulle bli lycklig sen.
High five!
Kommentarer
Postat av: Anonym
High five!!
Postat av: din fru
Fy faaan vad lycklig jag blev när jag såg att du börjat blogga igen! du skriver så fantastiskt bra Gerda.. Jag gick upp för 30 min sen.. typiskt.. å nu blir det en bakisbajs på det! love you.
Trackback
