Gerdie

Det ringer på dörren. Lisa öppnar, och jag hör från min säng "Hej granne, vad har du för TV?" Är rädd att radiotjänst redan kommit för att hacka på oss. Men nej nej nej. "Vi har precis köpt ny Tv och behöver inte denna boxen längre, vill ni ha den?" Lisa svarar lite halvt överrumplat, "Tjaaaa...." "Ni får den för 300, jag köpte den för 9, varsågod jag går upp och hämtar bruksanvisningen, vill ni ha TVn med förresten?" När han gått upp igen bryter vi alla tre ut i ett stort gapskratt då vi inser att det är Sunken vi har som granne! Jag ska gå upp imorgon och fråga om han har kalaspuffar...

Resten av dagen har varit mycket upp till behag. Lisa gick till skolan och resterande medlemmar av järngänget hade hälsodag med olika massageverksamheter. Råkar även komma in på ett djupare samtal om familj och vänner. Sjuka väreringar man kan ha när man egentligen borde vara helnöjd med att man har en frisk familj och många vänner som bryr sig om en. Men inte bara det där att folk älskar mig utan att jag har möjlighet att älska tillbaka. Att få känna att jag är viktig för andra är ett privilegium man allt för sällan tänker på att man har. Värt att tänka på!!

I ett försök att dämpa min allmäna ångest för att jag inte "gör nåt" på dagarna så ger jag mig ut och springer en runda vid halv sextiden. Fungerar sådär... Men går sen hem till Chrissy Pea och dricker kaffe. Och känner mig rätt så nöjd med min tillvaro nu och försöker att inte bita på mina naglar!

Måste också fylla i en sak som hör till föregående inlägg om att få för sig saker då man druckit alkohol. Jag verkar tydligen tro att jag växer en halvmeter och får muskler av stål. Jag hade lite ont i nacken igår och kom på att det kunde ha att göra med att jag trodde jag skulle kunna brotta ner självaste Björn Klang i snön. Jag blir väldigt brottningssugen och springer mot honom gör nåt slags försök till en dropkickrörelse och tror jag snart ska få hånflina åt honom när han ligger ner i den kalla snön, men så helt plötsligt händer det något som knappt känns, möjligen ett litet pet, och istället är det jag som ligger ner med snö innanför kläderna och tittar upp på en hånskrattande Björn. Och det är inte första gången... Samma sak hände hemma hos Andreas i somras. Vart tar min självinsikt vägen????

Batteristen from hell är för övrigt mer djijjjjjerridoo-typen....
High five!!